Hoppa till innehållet

Slaget vid Narva (1944)

Från Wikipedia
Slaget vid Narva
Del av östfronten under andra världskriget

Ägde rum 2 februari – 10 augusti 1944
Plats Narva, Estland
Resultat Avgörande tysk seger
Stridande
Nazityskland Tyskland Sovjetunionen Sovjetunionen
Befälhavare och ledare
Johannes Friessner Leonid Govorov
Styrka
123 541 man[1]
32 stridsvagnar[2]
137 flygplan[1]
200 000 man[2][3]
2500 infanterikanonvagnar
100 stridsvagnar[4]
800 flygplan[1]
Förluster
14 000 döda eller saknade
54 000 skadade eller sjuka
Flerdubbel högre än de tyska styrkorna[n 1]
300 stridsvagnar
230 flygplan[2]
  1. ^ Mart Laar har i sin bok Sinimäed 1944: II maailmasõja lahingud Kirde-Eestis lagt fram en indirekt syn på de sovjetiska förlusterna för striderna. Enligt uppgifter från Stavka var, Leningradfrontens totala antalet förluster år 1944, 665 827 man, 145 102 av dem döda eller saknade. Andelen för slaget runt Narva är okänt men med tanke på operationens längd är Laars siffror ungefär hälften av de dokumenterade 56 564 döda eller saknade och 170 876 skadade eller sjuka i Leningrad–Novgorod-offensiven under slaget vid Narva. Detta är i enlighet med F. Paulmans uppskattning som i Ot Narvy do Syrve uppgav att 2:a stötarmén förlorade över 30 000 trupper vid Narvas brohuvuden under februari. Drar man av förluster i operationerna under Leningrad–Novgorod-offensiven som genomfördes på andra håll, förlusterna under slagen i Finland och den baltiska offensiven, uppgår Laars totala siffra av sovjetiska förluster i slaget vid Narva till ungefär 100 000 döda eller saknade och 380 000 skadade eller sjuka. "Bekostnaden av nästan 500 000 man" bekräftas i boken Battle in the Baltics 1944–1945 av I. Baxter.

Slaget vid Narva var en del av andra världskriget och stod mellan styrkor från Hitlers Nazityskland och Stalins Sovjetunionen.

År 1941 inleddes Operation Barbarossa med en tysk blixtkrigsoffensiv. Till en början omringades stora delar av den Röda armén och de flesta slagen slutade med enkla tyska segrar. Narva var inget undantag. Wehrmacht-soldaterna i Armégrupp Nord ledda av Wilhelm Ritter von Leeb säkrade Narva och avancerade vidare på väg mot Leningrad och Archangelsk.

Slaget vid Narva

[redigera | redigera wikitext]

När Sovjetiska styrkor tre år senare hade fått Hitlers styrkor att retirera djupare och djupare mot det som tidigare hade varit den estländska gränsen var gränsstaden Narva det första hindret som stod mellan Röda Armén och en återerövring av Estland.

Stadens försvar leddes av den tyske befälhavaren Walter Model som förfogade över drygt 50 000 man. Han mötte en överväldigande styrka på över 250 000 ryssar som avancerade mot staden. Trots detta hopplösa läge lyckades tyskarna hålla staden i hela sju månader. Vid det här laget hade 150 000 ryska soldater fått sätta livet till mot endast 20 000 tyskar. Slaget som inleddes den 2 februari 1944 och avslutades i september samma år slutade med en rysk pyrrhusseger.

Efter slaget låg staden Narva i ruiner. Det enda som var kvar av staden var Narvafortet, det gamla rådhuset och ett fåtal av stadens äldre befästningsvallar. Efter slaget fortsatte det ryska avancemanget som lite mindre än ett år senare skulle få sitt stopp vid Berlin. Bland de materiella förlusterna räknas det Svenska lejonet i Narva.

  1. ^ [a b c] Hiio, Toomas (2006). ”Combat in Estonia in 1944”. i Toomas Hiio, Meelis Maripuu, & Indrek Paavle. Estonia 1940–1945: Reports of the Estonian International Commission for the Investigation of Crimes Against Humanity. Tallinn. sid. 1035–1094 
  2. ^ [a b c] Laar, Mart (2006) (på estniska). Sinimäed 1944: II maailmasõja lahingud Kirde-Eestis (Sinimäed Hills 1944: Battles of World War II in Northeast Estonia). Tallinn: Varrak 
  3. ^ Walter, Hannes. ”Estonia in World War II” (på engelska). Historical Text Archive. Arkiverad från originalet den 17 mars 2006. https://web.archive.org/web/20060317152616/http://historicaltextarchive.com/sections.php?op=viewarticle&artid=383. 
  4. ^ Paulman, F.I. (1980). ”Natjalo osvobozjdenija Sovetskoj Estonij” (på ryska). Ot Narvy do Syrve. Tallinn: Eesti Raamat. sid. 7–119